Den gröna presenningen

En gång ingen gång – två gånger en vana

Jag har de senaste åren tillbringat en hel del tid i stallet då jag hjälper min dotter med hennes häst. Varje gång jag är där, är jag alltid lika förundrad över hur naturligt välutvecklat lyssnande hästar har och hur våra rutiner och vanor bidrar med tryggheten i deras vardag. Många gånger har jag fascinerats av deras självklara förmåga att vara närvarande, att vara här och nu, och att tycka det mesta är okej som vi visar dem mer än en gång.

För någon vecka sedan kom jag som vanligt till stallet och skulle ge morgonmat och släppa ut dem i hagarna. Bara de hör att jag närmar mig stalldörren blir de uppmärksamma på ett extremt närvarande sätt som är svårt att beskriva, man behöver nästan ha upplevt det själv. Som så många andra dagar ska de även den här morgonen få gå ut till hagen när de ätit klart sin mat.

Den första hästen jag ledde ut kom bara fem meter utanför stalldörren innan han häftigt kastade sig åt sidan. Jag hade missat att det kvällen innan kommit nytt hö som någon lagt en grön presenning över. Presenningen blåste och prasslade en del, det kunde även jag höra, men att det skulle vara sååååå läskigt hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tro. Något nytt låg där utanför stallet, och till på köpet fanns där ett ljud som var obekant. Hur mycket jag än försökte vara tydlig med att det inte var något konstigt, fick jag problem med de flesta av hästarna när de skulle passera den gröna presenningen.

Dagen därpå var jag åter i stallet för morgonfodring och utsläpp i hagarna. För mig var det exakt samma förutsättningar som föregående dag, det vill säga grön presenning och blåst. Men den här gången var det för hästarna som om det alltid sett ut så här. Jag måste erkänna att jag är mer än fascinerad av hur otroligt uppmärksamma hästar är och hur de kombinerar lyssnande och vanor för att skapa trygghet i sin vardag. Som jag ser det, kombinerar de en inbyggd förmåga av att vara här och nu i sitt lyssnande med att snabbt kunna byta spår och agera på ett positivt framåtriktat sätt när nya förutsättningar uppstår.

Den här veckan har jag bland annat arbetat med en grupp chefer som har ett organisatoriskt utvecklings- och förändringsarbete framför sig. Precis som för hästarna är jag övertygad om att när det finns en grov plan så skapar det för de allra flesta av oss en känsla av trygghet. Jag önskar ibland att det var lika lätt för oss människor att vara så där självklara och närvarande i vårt lyssnande att vi så naturligt kunde ta till oss nya förutsättningar.

• Mycket av all oro vi människor bär med oss handlar om sådant som redan har hänt. Det tar mycket energi. Ibland tror jag att vissa förändringsprocesser skulle landa på ett bättre sätt och ta mindre energi, om vi kunde förhålla oss till det som händer så som hästarna gjorde till den gröna presenningen.Att vara närvarande, uppmärksamma, reagera – och sedan släppa taget för att se det nya som det det självklara.